Andy Warhol

Bild lånad från Google.

Söker på Google efter Andy.
Får upp ett antal bilder och länken till en bildsammanställning. Tittar på de där första bilderna som dyker upp. Vad berättar de?
Marilyn Monroes foto tillplattat med färg. Egentligen är det mer färg än Marilyn. De där porträtten ser ungefär likadana ut vem eller vad det än är som avbildas. Marilyn kan ha ett rött ansikte, ett grönt eller blått. Det spelar ingen roll. Det är färgerna och det är Andy som träder fram. Alla vet att det är Andy. Och en soppburk går också bra. Marilyn eller en burk med soppa. Samma lika.
Andy är idolen. Det som vi kan utläsa. Subjektet kanske som kan platta till allt och alla med sina till synes glada färgsjok.
Någon har sagt att Andys konst handlar om döden. Allt levande handlar väl i viss mån om döden? Det är en skala med livet och döden som två polariteter i varsinn ände där vi kan placera ut allting.
Men i Andys fall får jag en känsla av att det är livet som är det verkligt skrämmande.

Åke var en pöt

http://www.youtube.com/watch?v=QgZVQs2IYZM&feature=youtube_gdata_player

Meddela när du sett den och vad du tänker så får vi se vad vi kommer fram till gemensamt. Jag har mina tankar men vill inte påverka din tolkning innan du hört.

Ett bultande hjärta

Ralph Borland, Suited for Subversion, 2002. Bild lånad från http://www.mmoca.org/exhibitions/exhibitdetails/returntofunction/index.php

En dräkt att bära när man vill protestera och samtidigt poängtera sin mänsklighet. Med hjälp av pulsmätare och förstärkare blir hjärtats slag publikt.
Hur skulle poliser och medmänniskor reagera om aktivister bar de här dräkterna med sina pulserande hjärtan utanpå istället för svarta huvtröjor och täckta ansikten?
Jag kan se det i mitt inre. Känna det med mitt hjärta.

Jag har aldrig känt så starkt för en stol förut.

Richard Artschwager 1992. Bild lånad från http://www.designboom.com/history/stilllife.html.

Undansopat?

Marisol, John Wayne, 1963. Bild lånad från http://arthag.typepad.com/arthag/2010/11/index.html

Kvinnliga (Pop) konstnärer som vi knappt visste fanns. Undansopade ur konsthistorien.

Jag hörde på Kulturnytt i P1 om en utställning i Wien, Power-Up, med kvinnliga popkonstnärer, därav ämnet. Blev nyfiken. Hittade bilden med Marisols underbara John Wayne. Vet inte om just den är med på utställningen i Wien dock.

På svenska Wikipedia räknas drygt 50 konstnärer upp varav en kvinna. Marisol. Men vänta nu, på engelska Wikipedia är kanske 25% av de namngivna konstnärerna kvinnor. Vad bra!
Någon frivillig till att uppdatera den svenska sidan?

Artist's Shit

Mitt i prick!

Jag tänker att man måste kunna ta sig själv på högsta allvar och skratta på sig samtidigt. Det är nödvändigt. Närsynthet och helikoptersyn.

Piero Manzoni, 1961. Bild lånad från http://artstuffbitch.blogspot.com/2011/06/piero-manzoni-artists-shit-merda.html

Livet är störst

Livet är större än allt och fullkomligt okränkbart. Även om vi människor uppfattar döden som en kränkning så fortsätter det alltid. Bakterierna och smålarverna tar över. Det är fint på något sätt. Blommorna, träden, fåglarna. Allt det vackra. Vad är det som är fult?

Mary Miss. Bild lånad från http://cmuarch2013.wordpress.com/2009/02/17/mary-miss/

Upp och nedvända träd

Roxy Paine och Charlotte Gyllenhammar. Upp och nedvända träd. Jag snor ingens bilder så sök på Google/Bilder. Du hittar dem direkt. Charlotte Gyllenhammars verk heter "Die for You" och är ett riktigt träd som placerades hängande i luften utanför Åhlens i Stockholm på 90-talet någon gång.
Roxy Paine har gjort många olika träd men arbetar inte med naturmaterial. Vad jag förstår så är det ett slags statement från hans sida att använda sig av olika "industriella" material. Min tolkning är att han vill göra en tydlig gränsdragning mellan natur och kultur.

Men egentligen, vad jag slogs av när jag kom att tänka på de här träden är hur lika de är som konstnärliga uttryck. Samtidigt har de inget med varandra att göra. Jag tänker att inom den "moderna" traditionen ser man på konstnären och konsten som ett unikum medan inom en "postmodern" åskådning så spelar det en mindre roll. Det individuella, det unika är underordnat vad som kommuniceras. Samtidigt är det kommunicerade ingenting utan sin kontext. Duchamp sade ungefär att konsten dör med konstnären. Jag tolkar det som att när konstnären dör övergår verket från att ha varit något levande, som kommunicerats av konstnären till att bli något dött som vi bara kan tolka efter bästa förmåga. Varje tid har sina verktyg till tolkning och efterhand har verken spelat ut sin roll. Allt blir förvandlat till döda föremål, formalia, historier eller vad det kan vara.

Hittade den här länken - Om Anti-Art på Wikipedia.

Welcome to my head...

Främst min kära Andrea. Skriver mest för dig. Och för mig själv förstås. Du vill ju att jag ska dela. Gör dig beredd;)