Jag var på Moderna Museet i Stockholm i helgen och såg en performance av Anastasia Ax.
Först provocerad. Hon agerar med en slags manlig aggressiv utstrålning. Snaggat hår, linne, tajta byxor, boots och en keps men framförallt är det hennes sätt att agera. Våldsamt. På golvet ligger papper, en stor hög med gipsplattor, något som ser ut som ägg eller stenar i gips, ett par svanvingar, utspilld gips. Hon klampar runt med tunga steg, slår sönder och bankar på gipsskivehögen, slänger lösa delar i golvet med en ursinnig kraft. Ett dovt muller kommer ur högtalare. Öronbedövande nästan som ett hav i storm. Ibland skriker hon i en mikrofon, skärande. Skriken blandas med det allmänna mullret, låter som sladdande bilar. I 1,5-liters petflaskor har hon bläck och vatten som hon skvätter och häller över alltihop och hon tar det i munnen och sprutar ut över det vita.
Men måste hon se ut som en kille för att agera på ett sådant aggressivt sätt? Eller är det bara hennes eget sätt? Varför läser jag in de här könsyttringarna? Är det därför jag blir provocerad? Känns som en billig poäng till en början.
Jag tvingar mig att stå kvar. Det känns förutsägbart.
Men efter ett tag dras jag in i det och uppfylls av den frustration som jag antar att hon också känner eller snarare som jag känner.
Drar kopplingar till människans aggressiva sätt gentemot naturen, oljeutsläpp och miljöförstöring. Naturen är kanske som ett vitt papper som vi kladdar ner. I mitt huvud blir jag berörd.
