Christoph Schlingensief

Bild lånad från http://farticulate.wordpress.com/2010/11/12/12-november-2010-christoph-schlingensief-selected-exhibition-interview/

Intressant tysk konstnär. Jag fördriver tid. Känner mig lite tom. Läste en text på Artforum om Christoph Schlingensief. Nu måste jag tvätta.

"Holy Terror", artikel i Artforum om Christoph Schlingensief av Daniel Birnbaum

Bilder och nedstämd intervju

Aggressivitet

Bild lånad från http://m.flickr.com/#/photos/taidehalli/5244174842/

Jag var på Moderna Museet i Stockholm i helgen och såg en performance av Anastasia Ax.

Först provocerad. Hon agerar med en slags manlig aggressiv utstrålning. Snaggat hår, linne, tajta byxor, boots och en keps men framförallt är det hennes sätt att agera. Våldsamt. På golvet ligger papper, en stor hög med gipsplattor, något som ser ut som ägg eller stenar i gips, ett par svanvingar, utspilld gips. Hon klampar runt med tunga steg, slår sönder och bankar på gipsskivehögen, slänger lösa delar i golvet med en ursinnig kraft. Ett dovt muller kommer ur högtalare. Öronbedövande nästan som ett hav i storm. Ibland skriker hon i en mikrofon, skärande. Skriken blandas med det allmänna mullret, låter som sladdande bilar. I 1,5-liters petflaskor har hon bläck och vatten som hon skvätter och häller över alltihop och hon tar det i munnen och sprutar ut över det vita.

Men måste hon se ut som en kille för att agera på ett sådant aggressivt sätt? Eller är det bara hennes eget sätt? Varför läser jag in de här könsyttringarna? Är det därför jag blir provocerad? Känns som en billig poäng till en början.

Jag tvingar mig att stå kvar. Det känns förutsägbart.

Men efter ett tag dras jag in i det och uppfylls av den frustration som jag antar att hon också känner eller snarare som jag känner.

Drar kopplingar till människans aggressiva sätt gentemot naturen, oljeutsläpp och miljöförstöring. Naturen är kanske som ett vitt papper som vi kladdar ner. I mitt huvud blir jag berörd.

Människan

Arm, arm, ben, ben, ryggrad, skelett, HUVUD, nerver, synapser, tankar, SKIT.

Vad luktar ett uppvaknande?

Uppvaknandet smakar blod och vanilj. Hungrig. Ivrig.
Jag bet mig i läppen när jag åt av den vita chokladen.
Det är morgon, himlen är disigt blå.
Allt är ett flöde. Kroppen är svävande.
Det luktar tallskog.

Anarchitecture

Gordon Matta Clark "Splitting" 1974. Bild lånad från http://secretforts.blogspot.com/2011/01/anarchitect-gordon-matta-clark-1943.html

Vernissage utan besökare. Bara vi närmast sörjande. Ska vi begrava konsten på Gotland en gång för alla? Kanske återuppstår den då förhoppningsvis som en fågel Fenix. Den svarta solens energier kanske kan övergå i något nytt och ljust och upphöjt.

I mitt sörjande över att människor inte förstår vad de gör när de väljer bort konsten tröstar jag mig med att skriva några rader om en av de största.

Läste om ett släktskap med Derrida och hans teorier. Att Gordon Matta-Clark är den förste och ände som gestaltat idéen om dekonstruktion visuellt med sina "building cuts".

Tankepaus för svindel.

About the Balloon as Metaphor in the Early Work of Odilon Redon

Eye-Balloon, 1878

Om ballongen som metafor i Redons verk utifrån en text av Vojtech Jirat-Wasiutynski (IRSA, 1992).

I Odilon Redons tidiga kolteckningar och litografier förekommer ofta svävande figurer, huvuden, sfärer och ballonger. Många av Redons drömlika bilder handlar om ett slags upphävande av tyndlagarna.

Redon framhöll, i en artikel om Parissalongen 1868, drömmen som konstnärlig utgångspunkt och kritiserade naturalismen som han ansåg inte kunde beskriva människors andliga sidor. La rêve eller drömmen hade använts som begrepp tidigare av Baudelaire 1859 när han beskrev ett verk av Delacroix.

Enligt den esoteriska mysticismen är människors ursprung gudomligt eller himmelskt men på jorden blir de en slags ”fallna änglar”. När de blir medvetna om sitt ursprung söker de efter att återförenas med sitt himmelska jag. Redons tidiga bilder visar på den här polariteten mellan det som är ovanför och det som är under i en himmelsk/jordisk mening. Ballongen fick fungera som en metafor för den mänkliga dualiteten. Ballongen passar bra för den här typen av beskrivning eftersom riktningen för dess rörelse är outtalad, den svävar helt fritt eller kan vara på väg upp eller ner eller varhelst. Luften och himmelen är dess element. Ballongen var lika viktig för Redon under 1870- och 1880-talen som den stormdrabbade båten hade varit för romantiska målare.

Genom att använda ballongen som en symbol för andlighet framstår andligheten som något modernt. På 1870-talet kom ballongerna så att säga i hetluften efter att de använts under fransk-preussiska kriget till att smuggla ut post och människor från huvudstaden. På världsutställningarna blev de stora attraktioner. Även ballongens rörlighet kan associeras med det moderna.

Författare och ballongflygare beskrev ballongflygningen som ett tillstånd mitt emellan livet och döden som att lämna det världsliga, jordiska livet och gå in i något nytt. Det önskade drömlika tillståndet kunde ställas emot det romantiska fängelset, (la prison romantique) som Victor Brombert beskrev det.

Ballongen kan beskriva ett mänskligt tillstånd av isolation och exil. Ett mellanting. Ett slags transittillstånd. Orfeus och Evredike på väg upp ur underjorden. Ballongen har sitt esoteriska innehåll samtidigt som den tyngs ner av en korg eller gondola.

Det är tydligt att Redon har kunskap om de olika typer av ballonger som finns, hur de fungerar och hur de ser ut. Montgolfier, den gasfyllda och den styrbara ballongen. Han avbildar dem noga och deras uttryck får en mening i att det synligt logiska får uttrycka det som är osynligt (the logic of the visible at the service of the invisible.), det som inte går att avbilda.

Den styrbara ballongen har en avlång sfärisk form som smalnar av mot ändarna. I profil ser den ut som ett öga. Kanske var det den här formen som inspirerade Redon till att teckna ögon i flera ballongbilder. 1875 publicerar han en text ur sin dagbok som han kallar L'Oeil comme un ballon (Ögat som en ballong). Texten beskriver en naturupplevelse av hav och himmel i en stilla evighet som beskrivs som jordens slut.

En annan idé om tolkning av ”ballongen” är den om en svart sol. Den svarta solen förknippades med planeten Saturnus och blev ett kännetecken för ett melankoliskt temperament och även för konstnärer under 1800-talet. Den svarta solen finns med som ett tecken för melankoli i flera av Redons verk. Den svarta solen är en kosmologisk bild sedan gammalt och sågs som en dualistisk motsats till den ljusa solen. Den identifierades med de perioder av förmörkelse som sågs som något som föregick en återfödelse eller som en födelse av en ny mer skinande sol. Inom alkemin används den svarta solen, sol niger, som ett tecken för det första steget av materiens transmutation, nigredo.
Den svarta solen fick representera ett kosmiskt kaos som föregår solars födelse och det personliga lidande som initierar en själslig förnyelse.

Konst under påverkan

Odilon Redon, Forest Spirit 1880

Jag ska göra ett muntligt arbete om Odilon Redon. Tycker det är intressant med en 1800-talskonstnär som arbetade mycket utifrån texter. Varför trodde jag att konstnärer tidigare bara stod i sina ateljéer och målade som avskärmade "kluddar"?

Claire Fontaine

Kollektiv som presenterar sig som en person.
Strike på Magasin 3 i Stockholm. Ordet STRIKE tänds när ingen är i närheten. Kommer en betraktare för nära slocknar den. Lysrör som förknippas med offentliga lokaler och kontor. Ett blått kallt ljus i de flesta fall.

Kriminell konst

Bild lånad från http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/bonniers_konsthall/image/view/power-has-a-fragrance-gardar-eide-einarsson-paa-bonniers-konsthall-67307

Gardar Eide Einarsson på Bonniers konsthall.
Det var tråkigt. Är förvånad. Ämnet är intressant. Varför händer ingenting? Inget klick. Ingen nerv. Ingen glipa. Ingen smak. Bara ett konstaterande. Eller är det dödens tomhet? Likgiltighet och ointresse? Eller en konstnärs rädsla för sitt eget medium? Jag saknade slumpen. Någon borde tända eld på de där bildäcken.
Men varför tänker jag på det här?

Den brända Liberty-flaggan på Magasin 3 var starkare trots att den var ensam, utan syskon.

Vampyrer och varulvar

Bild lånad från http://www.ungafakta.se/varulvar/verkligheten/

Jag tänker på vampyrer och varulvar. Vad handlar de om egentligen? En rädsla för något okänt? Rädsla för aggresivitet eller "onaturlig" hårväxt? Är vi rädda för att erkänna att vi alla är djur egentligen och då menar jag inte på det där fula sättet som en del menar när man talar om djur och djuriskhet. Som att "män är djur".

Kanske är det ett sätt att hålla människor ifrån att börja reflektera över sig själva och utforska sitt inre. Fundera så lite som möjligt över vem man egentligen är. För då kanske "djuret" kommer i dagen. Det som vi har gemensamt med allt levande. Vår urkraft. Allt det som inte skiljer människor och djur åt.