Det blir mer och mer tydligt hur viktig konstens kontext är. Den kan vara skillnaden mellan att jag tycker att något är konst och inte en produkt.
Därför går det inte heller att komma undan rummets betydelse. Omgivningens påverkan.
lördag 28 april 2012
måndag 12 mars 2012
Och vad med konsten...
Ska det finnas någon konst annan än den som kan hanteras som en vara på den globala marknaden?
Jag är förvånad över att närmast ingen vill se den nya ordning som råder inom kulturpolitiken och sambandet mellan nedskurna kulturbidrag och tveksamma sponsorer inom konstvärlden. Och att Maria Lind sätter fingret på just det problemet. För vem vill sponsra konst? Vem vill skänka pengar till kulturverksamhet? Och varför? Istället för att se till problemets kärna vill man få det till att Maria Lind har sålt sig för billigt. Att hon har en låg moral osv. Som att de senaste årens nyliberala ideologi och marknadens villkor har skänkt oss ett väl fungerande kulturliv och att allt är frid och fröjd. Bara att välja vem man vill samarbeta med utifrån en lång lista av penningstinna och välvilliga sponsorer med ett tadelfritt förflutet.
Jag känner inte till vilka statliga eller kommunala bidrag som Tensta Konsthall får eller huruvida de räcker till för deras verksamhet men många kulturutövare och säkert också institutioner klarar sig med nöd och näppe i det nya klimatet. Att söka pengar från annat håll, än det statliga eller kommunala, börjar bli nödvändigt för allt fler.
Konstnärer ska agera producenter och entreprenörer på den nya tillväxtmarknaden KKN men utan de bidrag som finns för tillväxt inom näringspolitiken. Istället förväntas konstnärer vara frivilligarbetare och dessutom rådgivare inom den kommunala kulturpolitiken utan ersättning.
Också samverka förstås. Den nya universallösningen på kulturens problem. Såklart är det bra att samverka men det avhjälper inte ett för snålt tilltaget kulturbidrag. Mer obetalt arbete, innebär det däremot för oss alla så kallade fria kulturutövare.
Det är att göra det enkelt för sig att peka finger åt Maria Lind när det är helt andra som borde ställas till svars om det är så att vi vill ha ett konst- och kulturliv värt namnet. Lyft huvudet för sjutton.
På Teater Brunnsgatan 4 anordnades en debatt mellan höger- och vänsterperspektiven inom kulturpolitiken, sponsrad av Timbro. Läs artiklar om debatten här från SVD och sedan Arbetet.
Jag är förvånad över att närmast ingen vill se den nya ordning som råder inom kulturpolitiken och sambandet mellan nedskurna kulturbidrag och tveksamma sponsorer inom konstvärlden. Och att Maria Lind sätter fingret på just det problemet. För vem vill sponsra konst? Vem vill skänka pengar till kulturverksamhet? Och varför? Istället för att se till problemets kärna vill man få det till att Maria Lind har sålt sig för billigt. Att hon har en låg moral osv. Som att de senaste årens nyliberala ideologi och marknadens villkor har skänkt oss ett väl fungerande kulturliv och att allt är frid och fröjd. Bara att välja vem man vill samarbeta med utifrån en lång lista av penningstinna och välvilliga sponsorer med ett tadelfritt förflutet.
Jag känner inte till vilka statliga eller kommunala bidrag som Tensta Konsthall får eller huruvida de räcker till för deras verksamhet men många kulturutövare och säkert också institutioner klarar sig med nöd och näppe i det nya klimatet. Att söka pengar från annat håll, än det statliga eller kommunala, börjar bli nödvändigt för allt fler.
Konstnärer ska agera producenter och entreprenörer på den nya tillväxtmarknaden KKN men utan de bidrag som finns för tillväxt inom näringspolitiken. Istället förväntas konstnärer vara frivilligarbetare och dessutom rådgivare inom den kommunala kulturpolitiken utan ersättning.
Också samverka förstås. Den nya universallösningen på kulturens problem. Såklart är det bra att samverka men det avhjälper inte ett för snålt tilltaget kulturbidrag. Mer obetalt arbete, innebär det däremot för oss alla så kallade fria kulturutövare.
Det är att göra det enkelt för sig att peka finger åt Maria Lind när det är helt andra som borde ställas till svars om det är så att vi vill ha ett konst- och kulturliv värt namnet. Lyft huvudet för sjutton.
På Teater Brunnsgatan 4 anordnades en debatt mellan höger- och vänsterperspektiven inom kulturpolitiken, sponsrad av Timbro. Läs artiklar om debatten här från SVD och sedan Arbetet.
Föraktet mot honan
Häromdagen, kanske var det på kvinnodagen, hittade jag den här videon av Beyonce på Youtube. Den är närmast plågsam att se. Och texten:
Why don´t you love me, when I make me so damn easy to love?
Why don´t you need me, when I made me so damn easy to need?
En ung kvinna som går runt i en hemmiljö och längtar och trängtar efter manlig bekräftelse. Närmast helt tillintetgjord i sin strävan att leva upp till ideal av vad en kvinna ska vara. Ruggigt mitt i prick.
Och igår såg vi en filmatisering av Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Föraktet mot kvinnan som tar plats och som känner sin kompetens och styrka samt agerar efter den. Den manhaftiga Majorskan på Ekeby avslöjas med att ha haft en otrohetsaffär 20 år tidigare och drivs från sitt hem av den oduglige Majoren varpå han skänker de sex bruken till kavaljererna för "här stinker det av hona".
måndag 9 januari 2012
Louise Bourgeois
http://www.youtube.com/watch?v=h-K-pi9yWhg&feature=related
Jag gillar den här låten. Är det du som härmar en uggla i bakgrunden?
"Konsten är en garanti för mental hälsa.
Om man är uppriktig i sin konst, inte om man kopierar någon annan men om man är helt ärlig i det som man vill säga så är det en garanti och det kan inte gå fel."
Sagt av Louise i hemmahosfilm som just nu ligger under Klipp på Svt/play, K special.
Jag gillar den här låten. Är det du som härmar en uggla i bakgrunden?
"Konsten är en garanti för mental hälsa.
Om man är uppriktig i sin konst, inte om man kopierar någon annan men om man är helt ärlig i det som man vill säga så är det en garanti och det kan inte gå fel."
Sagt av Louise i hemmahosfilm som just nu ligger under Klipp på Svt/play, K special.
torsdag 15 december 2011
Upp till kamp
Jag älskar de här porslinsfigurerna som Natalya Danko gjorde strax före och efter ryska revolutionen.
torsdag 8 december 2011
tisdag 11 oktober 2011
I Marseille
Det var inte helt lätt att begripa vad som var på gång i Marseille (franskan har inte mognat direkt..) men vi lyckades pricka in en vernissage på Galerie des Grands Bains Douches de la Plaine. På vernissagekvällen för utställningen "Tout Doit Disparaitre" (Allt ska försvinna) hölls någon slags tävling i bakverk föreställande arkitektur som sedan åts upp. Domare var ett antal konditorer och arkitekter.
Marseille är utnämnt till att vara kulturhuvudstadsår 2013 och flera kulturinstitutioner renoveras för stora pengar. Samtidigt som den mer småskaliga och halvideella kulturen går på knäna med kraftigt nedskurna anslag. Tror att bakandet hade med det att göra.
Här är bloggen för "Archicaketure" på franska
och galleriet Galerie des Grands Bains Douches de la Plaine.
torsdag 22 september 2011
Christoph Schlingensief
Intressant tysk konstnär. Jag fördriver tid. Känner mig lite tom. Läste en text på Artforum om Christoph Schlingensief. Nu måste jag tvätta.
"Holy Terror", artikel i Artforum om Christoph Schlingensief av Daniel Birnbaum
Bilder och nedstämd intervju
tisdag 21 juni 2011
Aggressivitet
Jag var på Moderna Museet i Stockholm i helgen och såg en performance av Anastasia Ax.
Först provocerad. Hon agerar med en slags manlig aggressiv utstrålning. Snaggat hår, linne, tajta byxor, boots och en keps men framförallt är det hennes sätt att agera. Våldsamt. På golvet ligger papper, en stor hög med gipsplattor, något som ser ut som ägg eller stenar i gips, ett par svanvingar, utspilld gips. Hon klampar runt med tunga steg, slår sönder och bankar på gipsskivehögen, slänger lösa delar i golvet med en ursinnig kraft. Ett dovt muller kommer ur högtalare. Öronbedövande nästan som ett hav i storm. Ibland skriker hon i en mikrofon, skärande. Skriken blandas med det allmänna mullret, låter som sladdande bilar. I 1,5-liters petflaskor har hon bläck och vatten som hon skvätter och häller över alltihop och hon tar det i munnen och sprutar ut över det vita.
Men måste hon se ut som en kille för att agera på ett sådant aggressivt sätt? Eller är det bara hennes eget sätt? Varför läser jag in de här könsyttringarna? Är det därför jag blir provocerad? Känns som en billig poäng till en början.
Jag tvingar mig att stå kvar. Det känns förutsägbart.
Men efter ett tag dras jag in i det och uppfylls av den frustration som jag antar att hon också känner eller snarare som jag känner.
Drar kopplingar till människans aggressiva sätt gentemot naturen, oljeutsläpp och miljöförstöring. Naturen är kanske som ett vitt papper som vi kladdar ner. I mitt huvud blir jag berörd.
tisdag 10 maj 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)