Söker på Google efter Andy.
Får upp ett antal bilder och länken till en bildsammanställning. Tittar på de där första bilderna som dyker upp. Vad berättar de?
Marilyn Monroes foto tillplattat med färg. Egentligen är det mer färg än Marilyn. De där porträtten ser ungefär likadana ut vem eller vad det än är som avbildas. Marilyn kan ha ett rött ansikte, ett grönt eller blått. Det spelar ingen roll. Det är färgerna och det är Andy som träder fram. Alla vet att det är Andy. Och en soppburk går också bra. Marilyn eller en burk med soppa. Samma lika.
Andy är idolen. Det som vi kan utläsa. Subjektet kanske som kan platta till allt och alla med sina till synes glada färgsjok.
Någon har sagt att Andys konst handlar om döden. Allt levande handlar väl i viss mån om döden? Det är en skala med livet och döden som två polariteter i varsinn ände där vi kan placera ut allting.
Men i Andys fall får jag en känsla av att det är livet som är det verkligt skrämmande.
det var nån som sa att andys preformance var att inte ha någon personlighet, i en värld av personalitys. inte stå för något inga åsikter, ingen identitet? inte identifiera sig med något sådant. inte promota sig själv som ett varumärke. vara ett ingenting? blankt papper?
SvaraRaderaDet opersonliga skulle i så fall ge en förklaring till de där porträtten. Och han porträtterar sig själv på samma sätt som allt annat.
SvaraRaderaFast hans personlighet återfinns i hans konst. Han kommer inte undan den.
Och att inte välja något är också att vara personlig. En personlighet.
Ett ingenting är alltid något och ett tomrum är också en typ av rum.
"The Pop artists did images that people walking down Broadway could recognize in a split second—comics, picnic tables, men's trousers, celebrities, shower curtains, refrigerators, Coke bottles—all the great modern things that the Abstract Expressionists tried so hard not to notice at all."
SvaraRaderaAndy Warhol, POPism (New York, 1980),3.
Ja, vad ska man säga.. Kanske är det lätt att tycka att det ytliga, igenkännbara känns tråkigare idag än det dunkla, expressiva. Allt går ju i cirklar. Min upplevelse är att den konst som vi ser idag problematiserar popkonsten men bygger likafullt mycket på densamma. Barnets uppror mot föräldern. Mormor och morfar är intressantare men jag liknar mamma och pappa mer.