Odilon Redon, Forest Spirit 1880
Jag ska göra ett muntligt arbete om Odilon Redon. Tycker det är intressant med en 1800-talskonstnär som arbetade mycket utifrån texter. Varför trodde jag att konstnärer tidigare bara stod i sina ateljéer och målade som avskärmade "kluddar"?
måndag 28 februari 2011
onsdag 23 februari 2011
Claire Fontaine
Kollektiv som presenterar sig som en person.
Strike på Magasin 3 i Stockholm. Ordet STRIKE tänds när ingen är i närheten. Kommer en betraktare för nära slocknar den. Lysrör som förknippas med offentliga lokaler och kontor. Ett blått kallt ljus i de flesta fall.
Strike på Magasin 3 i Stockholm. Ordet STRIKE tänds när ingen är i närheten. Kommer en betraktare för nära slocknar den. Lysrör som förknippas med offentliga lokaler och kontor. Ett blått kallt ljus i de flesta fall.
tisdag 22 februari 2011
Kriminell konst
Bild lånad från http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/bonniers_konsthall/image/view/power-has-a-fragrance-gardar-eide-einarsson-paa-bonniers-konsthall-67307
Gardar Eide Einarsson på Bonniers konsthall.
Det var tråkigt. Är förvånad. Ämnet är intressant. Varför händer ingenting? Inget klick. Ingen nerv. Ingen glipa. Ingen smak. Bara ett konstaterande. Eller är det dödens tomhet? Likgiltighet och ointresse? Eller en konstnärs rädsla för sitt eget medium? Jag saknade slumpen. Någon borde tända eld på de där bildäcken.
Men varför tänker jag på det här?
Den brända Liberty-flaggan på Magasin 3 var starkare trots att den var ensam, utan syskon.
Gardar Eide Einarsson på Bonniers konsthall.
Det var tråkigt. Är förvånad. Ämnet är intressant. Varför händer ingenting? Inget klick. Ingen nerv. Ingen glipa. Ingen smak. Bara ett konstaterande. Eller är det dödens tomhet? Likgiltighet och ointresse? Eller en konstnärs rädsla för sitt eget medium? Jag saknade slumpen. Någon borde tända eld på de där bildäcken.
Men varför tänker jag på det här?
Den brända Liberty-flaggan på Magasin 3 var starkare trots att den var ensam, utan syskon.
lördag 5 februari 2011
Vampyrer och varulvar
Bild lånad från http://www.ungafakta.se/varulvar/verkligheten/
Jag tänker på vampyrer och varulvar. Vad handlar de om egentligen? En rädsla för något okänt? Rädsla för aggresivitet eller "onaturlig" hårväxt? Är vi rädda för att erkänna att vi alla är djur egentligen och då menar jag inte på det där fula sättet som en del menar när man talar om djur och djuriskhet. Som att "män är djur".
Kanske är det ett sätt att hålla människor ifrån att börja reflektera över sig själva och utforska sitt inre. Fundera så lite som möjligt över vem man egentligen är. För då kanske "djuret" kommer i dagen. Det som vi har gemensamt med allt levande. Vår urkraft. Allt det som inte skiljer människor och djur åt.
Jag tänker på vampyrer och varulvar. Vad handlar de om egentligen? En rädsla för något okänt? Rädsla för aggresivitet eller "onaturlig" hårväxt? Är vi rädda för att erkänna att vi alla är djur egentligen och då menar jag inte på det där fula sättet som en del menar när man talar om djur och djuriskhet. Som att "män är djur".
Kanske är det ett sätt att hålla människor ifrån att börja reflektera över sig själva och utforska sitt inre. Fundera så lite som möjligt över vem man egentligen är. För då kanske "djuret" kommer i dagen. Det som vi har gemensamt med allt levande. Vår urkraft. Allt det som inte skiljer människor och djur åt.
Stadens rynkor
JR. Stora fotografier över husväggar. I Shanghai har han fotat stadens äldre invånare och tapetserat dem på husfasaderna. Samt intervjuat dem för att deras minnen också är en del av staden.
onsdag 2 februari 2011
En annan Duchamp
Jag vet ingenting egentligen om Suzanne Duchamp-Crotti, syster till Marcel. Jag hittade henne av en slump för några minuter sedan. Fyra syskon, av sex, blev konstnärer. Och Suzanne verkar vara minst känd av dem. Hon levde mellan 1889-1963.
Målningen Intimite. Den röda varma och ombonade enkelheten i rummet. Två personer, mor och dotter (?) som ser ut att vara nära men ändå med ett visst avstånd mellan sig. Den äldre sitter i en fåtölj och syr något. Den yngre sitter på golvet lutad mot en säng och är med. Kanske lite uttråkad men vill hålla sig i närheten.
Bilden berättar något om mig. Jag identifierar mig med den lilla flickan som gärna håller sig i närheten och anförtror sig till någon vuxen. Kanske hellre än att leka med andra barn.
Målningen Intimite. Den röda varma och ombonade enkelheten i rummet. Två personer, mor och dotter (?) som ser ut att vara nära men ändå med ett visst avstånd mellan sig. Den äldre sitter i en fåtölj och syr något. Den yngre sitter på golvet lutad mot en säng och är med. Kanske lite uttråkad men vill hålla sig i närheten.
Bilden berättar något om mig. Jag identifierar mig med den lilla flickan som gärna håller sig i närheten och anförtror sig till någon vuxen. Kanske hellre än att leka med andra barn.
måndag 31 januari 2011
Andy Warhol
Bild lånad från Google.
Söker på Google efter Andy.
Får upp ett antal bilder och länken till en bildsammanställning. Tittar på de där första bilderna som dyker upp. Vad berättar de?
Marilyn Monroes foto tillplattat med färg. Egentligen är det mer färg än Marilyn. De där porträtten ser ungefär likadana ut vem eller vad det än är som avbildas. Marilyn kan ha ett rött ansikte, ett grönt eller blått. Det spelar ingen roll. Det är färgerna och det är Andy som träder fram. Alla vet att det är Andy. Och en soppburk går också bra. Marilyn eller en burk med soppa. Samma lika.
Andy är idolen. Det som vi kan utläsa. Subjektet kanske som kan platta till allt och alla med sina till synes glada färgsjok.
Någon har sagt att Andys konst handlar om döden. Allt levande handlar väl i viss mån om döden? Det är en skala med livet och döden som två polariteter i varsinn ände där vi kan placera ut allting.
Men i Andys fall får jag en känsla av att det är livet som är det verkligt skrämmande.
Söker på Google efter Andy.
Får upp ett antal bilder och länken till en bildsammanställning. Tittar på de där första bilderna som dyker upp. Vad berättar de?
Marilyn Monroes foto tillplattat med färg. Egentligen är det mer färg än Marilyn. De där porträtten ser ungefär likadana ut vem eller vad det än är som avbildas. Marilyn kan ha ett rött ansikte, ett grönt eller blått. Det spelar ingen roll. Det är färgerna och det är Andy som träder fram. Alla vet att det är Andy. Och en soppburk går också bra. Marilyn eller en burk med soppa. Samma lika.
Andy är idolen. Det som vi kan utläsa. Subjektet kanske som kan platta till allt och alla med sina till synes glada färgsjok.
Någon har sagt att Andys konst handlar om döden. Allt levande handlar väl i viss mån om döden? Det är en skala med livet och döden som två polariteter i varsinn ände där vi kan placera ut allting.
Men i Andys fall får jag en känsla av att det är livet som är det verkligt skrämmande.
tisdag 25 januari 2011
Åke var en pöt
http://www.youtube.com/watch?v=QgZVQs2IYZM&feature=youtube_gdata_player
Meddela när du sett den och vad du tänker så får vi se vad vi kommer fram till gemensamt. Jag har mina tankar men vill inte påverka din tolkning innan du hört.
Meddela när du sett den och vad du tänker så får vi se vad vi kommer fram till gemensamt. Jag har mina tankar men vill inte påverka din tolkning innan du hört.
måndag 24 januari 2011
Ett bultande hjärta
Ralph Borland, Suited for Subversion, 2002. Bild lånad från http://www.mmoca.org/exhibitions/exhibitdetails/returntofunction/index.php
En dräkt att bära när man vill protestera och samtidigt poängtera sin mänsklighet. Med hjälp av pulsmätare och förstärkare blir hjärtats slag publikt.
Hur skulle poliser och medmänniskor reagera om aktivister bar de här dräkterna med sina pulserande hjärtan utanpå istället för svarta huvtröjor och täckta ansikten?
Jag kan se det i mitt inre. Känna det med mitt hjärta.
En dräkt att bära när man vill protestera och samtidigt poängtera sin mänsklighet. Med hjälp av pulsmätare och förstärkare blir hjärtats slag publikt.
Hur skulle poliser och medmänniskor reagera om aktivister bar de här dräkterna med sina pulserande hjärtan utanpå istället för svarta huvtröjor och täckta ansikten?
Jag kan se det i mitt inre. Känna det med mitt hjärta.
Etiketter:
Konst,
Post-postmodernism?,
Street art
tisdag 18 januari 2011
Jag har aldrig känt så starkt för en stol förut.
Richard Artschwager 1992. Bild lånad från http://www.designboom.com/history/stilllife.html.
Richard Artschwager 1992. Bild lånad från http://www.designboom.com/history/stilllife.html.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




