Jag älskar de här porslinsfigurerna som Natalya Danko gjorde strax före och efter ryska revolutionen.
torsdag 15 december 2011
Upp till kamp
Jag älskar de här porslinsfigurerna som Natalya Danko gjorde strax före och efter ryska revolutionen.
torsdag 8 december 2011
tisdag 11 oktober 2011
I Marseille
Det var inte helt lätt att begripa vad som var på gång i Marseille (franskan har inte mognat direkt..) men vi lyckades pricka in en vernissage på Galerie des Grands Bains Douches de la Plaine. På vernissagekvällen för utställningen "Tout Doit Disparaitre" (Allt ska försvinna) hölls någon slags tävling i bakverk föreställande arkitektur som sedan åts upp. Domare var ett antal konditorer och arkitekter.
Marseille är utnämnt till att vara kulturhuvudstadsår 2013 och flera kulturinstitutioner renoveras för stora pengar. Samtidigt som den mer småskaliga och halvideella kulturen går på knäna med kraftigt nedskurna anslag. Tror att bakandet hade med det att göra.
Här är bloggen för "Archicaketure" på franska
och galleriet Galerie des Grands Bains Douches de la Plaine.
torsdag 22 september 2011
Christoph Schlingensief
Intressant tysk konstnär. Jag fördriver tid. Känner mig lite tom. Läste en text på Artforum om Christoph Schlingensief. Nu måste jag tvätta.
"Holy Terror", artikel i Artforum om Christoph Schlingensief av Daniel Birnbaum
Bilder och nedstämd intervju
tisdag 21 juni 2011
Aggressivitet
Jag var på Moderna Museet i Stockholm i helgen och såg en performance av Anastasia Ax.
Först provocerad. Hon agerar med en slags manlig aggressiv utstrålning. Snaggat hår, linne, tajta byxor, boots och en keps men framförallt är det hennes sätt att agera. Våldsamt. På golvet ligger papper, en stor hög med gipsplattor, något som ser ut som ägg eller stenar i gips, ett par svanvingar, utspilld gips. Hon klampar runt med tunga steg, slår sönder och bankar på gipsskivehögen, slänger lösa delar i golvet med en ursinnig kraft. Ett dovt muller kommer ur högtalare. Öronbedövande nästan som ett hav i storm. Ibland skriker hon i en mikrofon, skärande. Skriken blandas med det allmänna mullret, låter som sladdande bilar. I 1,5-liters petflaskor har hon bläck och vatten som hon skvätter och häller över alltihop och hon tar det i munnen och sprutar ut över det vita.
Men måste hon se ut som en kille för att agera på ett sådant aggressivt sätt? Eller är det bara hennes eget sätt? Varför läser jag in de här könsyttringarna? Är det därför jag blir provocerad? Känns som en billig poäng till en början.
Jag tvingar mig att stå kvar. Det känns förutsägbart.
Men efter ett tag dras jag in i det och uppfylls av den frustration som jag antar att hon också känner eller snarare som jag känner.
Drar kopplingar till människans aggressiva sätt gentemot naturen, oljeutsläpp och miljöförstöring. Naturen är kanske som ett vitt papper som vi kladdar ner. I mitt huvud blir jag berörd.
tisdag 10 maj 2011
onsdag 27 april 2011
Vad luktar ett uppvaknande?
Uppvaknandet smakar blod och vanilj. Hungrig. Ivrig.
Jag bet mig i läppen när jag åt av den vita chokladen.
Det är morgon, himlen är disigt blå.
Allt är ett flöde. Kroppen är svävande.
Det luktar tallskog.
Jag bet mig i läppen när jag åt av den vita chokladen.
Det är morgon, himlen är disigt blå.
Allt är ett flöde. Kroppen är svävande.
Det luktar tallskog.
lördag 26 mars 2011
Anarchitecture
Vernissage utan besökare. Bara vi närmast sörjande. Ska vi begrava konsten på Gotland en gång för alla? Kanske återuppstår den då förhoppningsvis som en fågel Fenix. Den svarta solens energier kanske kan övergå i något nytt och ljust och upphöjt.
I mitt sörjande över att människor inte förstår vad de gör när de väljer bort konsten tröstar jag mig med att skriva några rader om en av de största.
Läste om ett släktskap med Derrida och hans teorier. Att Gordon Matta-Clark är den förste och ände som gestaltat idéen om dekonstruktion visuellt med sina "building cuts".
Tankepaus för svindel.
tisdag 22 mars 2011
About the Balloon as Metaphor in the Early Work of Odilon Redon
Om ballongen som metafor i Redons verk utifrån en text av Vojtech Jirat-Wasiutynski (IRSA, 1992).
I Odilon Redons tidiga kolteckningar och litografier förekommer ofta svävande figurer, huvuden, sfärer och ballonger. Många av Redons drömlika bilder handlar om ett slags upphävande av tyndlagarna.
Redon framhöll, i en artikel om Parissalongen 1868, drömmen som konstnärlig utgångspunkt och kritiserade naturalismen som han ansåg inte kunde beskriva människors andliga sidor. La rêve eller drömmen hade använts som begrepp tidigare av Baudelaire 1859 när han beskrev ett verk av Delacroix.
Enligt den esoteriska mysticismen är människors ursprung gudomligt eller himmelskt men på jorden blir de en slags ”fallna änglar”. När de blir medvetna om sitt ursprung söker de efter att återförenas med sitt himmelska jag. Redons tidiga bilder visar på den här polariteten mellan det som är ovanför och det som är under i en himmelsk/jordisk mening. Ballongen fick fungera som en metafor för den mänkliga dualiteten. Ballongen passar bra för den här typen av beskrivning eftersom riktningen för dess rörelse är outtalad, den svävar helt fritt eller kan vara på väg upp eller ner eller varhelst. Luften och himmelen är dess element. Ballongen var lika viktig för Redon under 1870- och 1880-talen som den stormdrabbade båten hade varit för romantiska målare.
Genom att använda ballongen som en symbol för andlighet framstår andligheten som något modernt. På 1870-talet kom ballongerna så att säga i hetluften efter att de använts under fransk-preussiska kriget till att smuggla ut post och människor från huvudstaden. På världsutställningarna blev de stora attraktioner. Även ballongens rörlighet kan associeras med det moderna.
Författare och ballongflygare beskrev ballongflygningen som ett tillstånd mitt emellan livet och döden som att lämna det världsliga, jordiska livet och gå in i något nytt. Det önskade drömlika tillståndet kunde ställas emot det romantiska fängelset, (la prison romantique) som Victor Brombert beskrev det.
Ballongen kan beskriva ett mänskligt tillstånd av isolation och exil. Ett mellanting. Ett slags transittillstånd. Orfeus och Evredike på väg upp ur underjorden. Ballongen har sitt esoteriska innehåll samtidigt som den tyngs ner av en korg eller gondola.
Det är tydligt att Redon har kunskap om de olika typer av ballonger som finns, hur de fungerar och hur de ser ut. Montgolfier, den gasfyllda och den styrbara ballongen. Han avbildar dem noga och deras uttryck får en mening i att det synligt logiska får uttrycka det som är osynligt (the logic of the visible at the service of the invisible.), det som inte går att avbilda.
Den styrbara ballongen har en avlång sfärisk form som smalnar av mot ändarna. I profil ser den ut som ett öga. Kanske var det den här formen som inspirerade Redon till att teckna ögon i flera ballongbilder. 1875 publicerar han en text ur sin dagbok som han kallar L'Oeil comme un ballon (Ögat som en ballong). Texten beskriver en naturupplevelse av hav och himmel i en stilla evighet som beskrivs som jordens slut.
En annan idé om tolkning av ”ballongen” är den om en svart sol. Den svarta solen förknippades med planeten Saturnus och blev ett kännetecken för ett melankoliskt temperament och även för konstnärer under 1800-talet. Den svarta solen finns med som ett tecken för melankoli i flera av Redons verk. Den svarta solen är en kosmologisk bild sedan gammalt och sågs som en dualistisk motsats till den ljusa solen. Den identifierades med de perioder av förmörkelse som sågs som något som föregick en återfödelse eller som en födelse av en ny mer skinande sol. Inom alkemin används den svarta solen, sol niger, som ett tecken för det första steget av materiens transmutation, nigredo.
Den svarta solen fick representera ett kosmiskt kaos som föregår solars födelse och det personliga lidande som initierar en själslig förnyelse.
måndag 28 februari 2011
Konst under påverkan
Jag ska göra ett muntligt arbete om Odilon Redon. Tycker det är intressant med en 1800-talskonstnär som arbetade mycket utifrån texter. Varför trodde jag att konstnärer tidigare bara stod i sina ateljéer och målade som avskärmade "kluddar"?
onsdag 23 februari 2011
Claire Fontaine
Kollektiv som presenterar sig som en person.
Strike på Magasin 3 i Stockholm. Ordet STRIKE tänds när ingen är i närheten. Kommer en betraktare för nära slocknar den. Lysrör som förknippas med offentliga lokaler och kontor. Ett blått kallt ljus i de flesta fall.
Strike på Magasin 3 i Stockholm. Ordet STRIKE tänds när ingen är i närheten. Kommer en betraktare för nära slocknar den. Lysrör som förknippas med offentliga lokaler och kontor. Ett blått kallt ljus i de flesta fall.
tisdag 22 februari 2011
Kriminell konst
Gardar Eide Einarsson på Bonniers konsthall.
Det var tråkigt. Är förvånad. Ämnet är intressant. Varför händer ingenting? Inget klick. Ingen nerv. Ingen glipa. Ingen smak. Bara ett konstaterande. Eller är det dödens tomhet? Likgiltighet och ointresse? Eller en konstnärs rädsla för sitt eget medium? Jag saknade slumpen. Någon borde tända eld på de där bildäcken.
Men varför tänker jag på det här?
Den brända Liberty-flaggan på Magasin 3 var starkare trots att den var ensam, utan syskon.
lördag 5 februari 2011
Vampyrer och varulvar
Jag tänker på vampyrer och varulvar. Vad handlar de om egentligen? En rädsla för något okänt? Rädsla för aggresivitet eller "onaturlig" hårväxt? Är vi rädda för att erkänna att vi alla är djur egentligen och då menar jag inte på det där fula sättet som en del menar när man talar om djur och djuriskhet. Som att "män är djur".
Kanske är det ett sätt att hålla människor ifrån att börja reflektera över sig själva och utforska sitt inre. Fundera så lite som möjligt över vem man egentligen är. För då kanske "djuret" kommer i dagen. Det som vi har gemensamt med allt levande. Vår urkraft. Allt det som inte skiljer människor och djur åt.
Stadens rynkor
JR. Stora fotografier över husväggar. I Shanghai har han fotat stadens äldre invånare och tapetserat dem på husfasaderna. Samt intervjuat dem för att deras minnen också är en del av staden.
onsdag 2 februari 2011
En annan Duchamp
Jag vet ingenting egentligen om Suzanne Duchamp-Crotti, syster till Marcel. Jag hittade henne av en slump för några minuter sedan. Fyra syskon, av sex, blev konstnärer. Och Suzanne verkar vara minst känd av dem. Hon levde mellan 1889-1963.
Målningen Intimite. Den röda varma och ombonade enkelheten i rummet. Två personer, mor och dotter (?) som ser ut att vara nära men ändå med ett visst avstånd mellan sig. Den äldre sitter i en fåtölj och syr något. Den yngre sitter på golvet lutad mot en säng och är med. Kanske lite uttråkad men vill hålla sig i närheten.
Bilden berättar något om mig. Jag identifierar mig med den lilla flickan som gärna håller sig i närheten och anförtror sig till någon vuxen. Kanske hellre än att leka med andra barn.
Målningen Intimite. Den röda varma och ombonade enkelheten i rummet. Två personer, mor och dotter (?) som ser ut att vara nära men ändå med ett visst avstånd mellan sig. Den äldre sitter i en fåtölj och syr något. Den yngre sitter på golvet lutad mot en säng och är med. Kanske lite uttråkad men vill hålla sig i närheten.
Bilden berättar något om mig. Jag identifierar mig med den lilla flickan som gärna håller sig i närheten och anförtror sig till någon vuxen. Kanske hellre än att leka med andra barn.
måndag 31 januari 2011
Andy Warhol
Söker på Google efter Andy.
Får upp ett antal bilder och länken till en bildsammanställning. Tittar på de där första bilderna som dyker upp. Vad berättar de?
Marilyn Monroes foto tillplattat med färg. Egentligen är det mer färg än Marilyn. De där porträtten ser ungefär likadana ut vem eller vad det än är som avbildas. Marilyn kan ha ett rött ansikte, ett grönt eller blått. Det spelar ingen roll. Det är färgerna och det är Andy som träder fram. Alla vet att det är Andy. Och en soppburk går också bra. Marilyn eller en burk med soppa. Samma lika.
Andy är idolen. Det som vi kan utläsa. Subjektet kanske som kan platta till allt och alla med sina till synes glada färgsjok.
Någon har sagt att Andys konst handlar om döden. Allt levande handlar väl i viss mån om döden? Det är en skala med livet och döden som två polariteter i varsinn ände där vi kan placera ut allting.
Men i Andys fall får jag en känsla av att det är livet som är det verkligt skrämmande.
tisdag 25 januari 2011
Åke var en pöt
http://www.youtube.com/watch?v=QgZVQs2IYZM&feature=youtube_gdata_player
Meddela när du sett den och vad du tänker så får vi se vad vi kommer fram till gemensamt. Jag har mina tankar men vill inte påverka din tolkning innan du hört.
Meddela när du sett den och vad du tänker så får vi se vad vi kommer fram till gemensamt. Jag har mina tankar men vill inte påverka din tolkning innan du hört.
måndag 24 januari 2011
Ett bultande hjärta
En dräkt att bära när man vill protestera och samtidigt poängtera sin mänsklighet. Med hjälp av pulsmätare och förstärkare blir hjärtats slag publikt.
Hur skulle poliser och medmänniskor reagera om aktivister bar de här dräkterna med sina pulserande hjärtan utanpå istället för svarta huvtröjor och täckta ansikten?
Jag kan se det i mitt inre. Känna det med mitt hjärta.
tisdag 18 januari 2011
måndag 17 januari 2011
Undansopat?
Kvinnliga (Pop) konstnärer som vi knappt visste fanns. Undansopade ur konsthistorien.
Jag hörde på Kulturnytt i P1 om en utställning i Wien, Power-Up, med kvinnliga popkonstnärer, därav ämnet. Blev nyfiken. Hittade bilden med Marisols underbara John Wayne. Vet inte om just den är med på utställningen i Wien dock.
På svenska Wikipedia räknas drygt 50 konstnärer upp varav en kvinna. Marisol. Men vänta nu, på engelska Wikipedia är kanske 25% av de namngivna konstnärerna kvinnor. Vad bra!
Någon frivillig till att uppdatera den svenska sidan?
torsdag 13 januari 2011
Artist's Shit
Mitt i prick!
Jag tänker att man måste kunna ta sig själv på högsta allvar och skratta på sig samtidigt. Det är nödvändigt. Närsynthet och helikoptersyn.
Piero Manzoni, 1961. Bild lånad från http://artstuffbitch.blogspot.com/2011/06/piero-manzoni-artists-shit-merda.html
Jag tänker att man måste kunna ta sig själv på högsta allvar och skratta på sig samtidigt. Det är nödvändigt. Närsynthet och helikoptersyn.
Livet är störst
Livet är större än allt och fullkomligt okränkbart. Även om vi människor uppfattar döden som en kränkning så fortsätter det alltid. Bakterierna och smålarverna tar över. Det är fint på något sätt. Blommorna, träden, fåglarna. Allt det vackra. Vad är det som är fult?
Mary Miss. Bild lånad från http://cmuarch2013.wordpress.com/2009/02/17/mary-miss/
onsdag 12 januari 2011
Upp och nedvända träd
Roxy Paine och Charlotte Gyllenhammar. Upp och nedvända träd. Jag snor ingens bilder så sök på Google/Bilder. Du hittar dem direkt. Charlotte Gyllenhammars verk heter "Die for You" och är ett riktigt träd som placerades hängande i luften utanför Åhlens i Stockholm på 90-talet någon gång.
Roxy Paine har gjort många olika träd men arbetar inte med naturmaterial. Vad jag förstår så är det ett slags statement från hans sida att använda sig av olika "industriella" material. Min tolkning är att han vill göra en tydlig gränsdragning mellan natur och kultur.
Men egentligen, vad jag slogs av när jag kom att tänka på de här träden är hur lika de är som konstnärliga uttryck. Samtidigt har de inget med varandra att göra. Jag tänker att inom den "moderna" traditionen ser man på konstnären och konsten som ett unikum medan inom en "postmodern" åskådning så spelar det en mindre roll. Det individuella, det unika är underordnat vad som kommuniceras. Samtidigt är det kommunicerade ingenting utan sin kontext. Duchamp sade ungefär att konsten dör med konstnären. Jag tolkar det som att när konstnären dör övergår verket från att ha varit något levande, som kommunicerats av konstnären till att bli något dött som vi bara kan tolka efter bästa förmåga. Varje tid har sina verktyg till tolkning och efterhand har verken spelat ut sin roll. Allt blir förvandlat till döda föremål, formalia, historier eller vad det kan vara.
Hittade den här länken - Om Anti-Art på Wikipedia.
Roxy Paine har gjort många olika träd men arbetar inte med naturmaterial. Vad jag förstår så är det ett slags statement från hans sida att använda sig av olika "industriella" material. Min tolkning är att han vill göra en tydlig gränsdragning mellan natur och kultur.
Men egentligen, vad jag slogs av när jag kom att tänka på de här träden är hur lika de är som konstnärliga uttryck. Samtidigt har de inget med varandra att göra. Jag tänker att inom den "moderna" traditionen ser man på konstnären och konsten som ett unikum medan inom en "postmodern" åskådning så spelar det en mindre roll. Det individuella, det unika är underordnat vad som kommuniceras. Samtidigt är det kommunicerade ingenting utan sin kontext. Duchamp sade ungefär att konsten dör med konstnären. Jag tolkar det som att när konstnären dör övergår verket från att ha varit något levande, som kommunicerats av konstnären till att bli något dött som vi bara kan tolka efter bästa förmåga. Varje tid har sina verktyg till tolkning och efterhand har verken spelat ut sin roll. Allt blir förvandlat till döda föremål, formalia, historier eller vad det kan vara.
Hittade den här länken - Om Anti-Art på Wikipedia.
Welcome to my head...
Främst min kära Andrea. Skriver mest för dig. Och för mig själv förstås. Du vill ju att jag ska dela. Gör dig beredd;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)